Min 8-åring har tänkt ut en plan för hur jag ska kunna lämna henne hos sin pappa. På ett säkert sätt. Det har hänt en del “incidenter” de sista gångerna jag hämtat/ lämnat min flicka hos sin pappa. Han har till exempel hållit fast mig, stått i vägen för att hindra mig från att gå, pratat mycket illa om mig och min familj, till mig när vårt barn står bredvid.

Vid ett tillfälle spelade jag in med telefonen. Det låter helt absurt. Man hör hur pappan pratar forcerat och kränkande om påhittade saker, jag försöker lugna honom samtidigt som vårt barn säger att hon vill därifrån. Man hör hur hon drar i mig, men han håller fast mig. Så vi står där vi står. Till slut börjar hon gråta och efter en evighet släpper han taget om mig.

Det är efter denna händelse som hon kläcker sin plan. Hon vet att pappa bor på en återvändsgata och att jag måste åka förbi och sen vända. Hon säger att hon är rädd att pappa kommer att springa ut och få fatt i mig. Därför vill hon att jag ska backa in på gatan. Hon beskriver målande hur hon hoppar ut ur bilen och sen kan jag åka därifrån utan att riskera något.

Jag stirrar på henne. På 8-åringen som tänkt ut detta, för att hon måste. Vilken skitvärld vi lever i, tänker jag. Varför ska barn behöva tänka på sådant här? Ett barn som funderar och klurar på hur jag ska undvika att bli skadad av en person som hon älskar, sin pappa.

Men planen är bra, så vi kör på den vid nästa lämning. Hennes storasystrar vägrar numera gå till sin pappa men det finns inte ens med på kartan för 8-åringen att vägra trots att hon mår extremt dåligt av att vara där. Hon förstår att hon måste gå till pappa för att de andra ska få slippa. Det finns inget annat. Hon kan inte välja. Hon vet att hon måste offra sig för att skydda systrarna. Han håller sig lugn så länge hon går dit.

Jag har fått rådet av ett antal myndighetspersoner att ha nollkontakt med honom eftersom han är så instabil. Men det funkar inte med delad vårdnad och varannan veckas umgänge. Det är en helt omöjlig kombination. Jag har i möjligaste mån förlagt hämtning/ lämning på dagis och skola för att förhindra att barnen blir vittne till situationer, som barn inte ska behöva vara med om.

Men det uppstår ändå situationer och tillfällen. Det har tyvärr lett till att jag är tvungen att släppa av vårt barn utanför pappas hus så får hon gå in själv. Det är absolut ingen bra lösning men det är den minst dåliga. Jag önskar verkligen att det kunde vara normalt. Att jag kunde följa med, knacka på och lämna över barn och ansvar på ett bra sätt. Men det går inte.

Planen är som sagt bra, men det går ändå fel. Det är vinter och han står utanför och skottar. Jag ser det i backspegeln när jag backar in på gatan och talar om det för henne. Det blir ett nytt läge. Hon förstår vad som gäller utan att vi behöver säga något och säger snabbt hejdå till mig. Greppar sin väska och studsar ut ur bilen.

Men han hinner fram innan jag kommit iväg och drämmer handen i rutan för att jag ska stanna. Jag tror den ska spricka. Jag åker iväg och ser i backspegeln hur han springer efter bilen och hur hon står kvar med framåtböjda axlar, en uppgiven gestalt som blir mindre och mindre.

Känslan att behöva lämna ett barn som just bevittnat detta, är obeskrivlig. Att inte ses eller kunna höras under hela umgänget dvs en vecka, för det tillåter han inte trots att vi bor 400 m ifrån varandra. Jag blir en robot och gör saker helt mekaniskt de närmaste dagarna. Det går inte att känna och överleva samtidigt. Att inte kunna skydda sitt barn, det gör något med en. Det fullständigt krossar en!

Om en vecka får jag tillbaka ett barn som inte kommer att släppa min sida. Som i princip sitter på mig hela tiden. Som sover bredvid mig. Jag kan inte ens gå ut med soporna utan att hon får en ångestattack. Hon kommer att skrika. Slå i dörrar. Slå och bita mig och systrarna. Hon kommer att vara som ett sårat djur, svår att närma sig men med ett oändligt behov av omsorg och trygghet.

-Hos mig beter hon sig inte så. Här fungerar allt jättebra alltså måste det vara fel på dig. Du är oansvarig och sätter inte gränser, säger pappan till mig med sin enkla logik när jag försöker prata om det.

Hur reparerar man barn så de inte blir trasiga vuxna?

Obegripligt att barn ska behöva tänka ut avancerade strategier för att hantera hotfulla eller farliga situationer. Men det är vardag för ca 200.000 barn i Sverige! Vill vi ha det så här? Vad kan du göra för att få till en förändring som hjälper och skyddar de allra mest utsatta i vårt samhälle, barnen?

Detta är mina reflektioner utifrån de dagböcker som jag skrev när jag lämnade en destruktiv relation.

Lev väl! / Maria Larsson

Pin It on Pinterest