Jag hade tur. Jag klarade att lämna efter 20 år och inte gå tillbaka mer trots massiv nedbrytning av exet och alla runtomkring som inte kunde tro att ex hade två olika ansikten. Ett ansikte utåt och ett annat inåt, i ”hemmets trygga vrå”.
Jag hade tur. Jag orkade kräva min rätt och genomföra bodelning trots att den är frivillig och ex gjorde allt för att förhala och sabotera.
Jag hade tur. Det blev åtal och fällande dom när jag till slut polisanmälde trots att slaget som kom långt efter separationen var det minsta problemet.
Jag hade tur. Våra barn överlevde trots all psykisk misshandel och många år av traumabearbetning.
Jag hade tur. Lyckades lära mig tillräckligt med juridik för att få enskild vårdnad trots att min hjärna var avstängd av trauma och trots att varken socialtjänsten eller familjerätten trodde på mig eller barnen.
Jag hade tur. Att jag tidigare hade så god ekonomi att jag hade råd att lämna. För det är dyrt att lämna en destruktiv relation.
Jag hade tur. Jag hade några få men mycket goda nära och kära som stöttade och stod bi trots att de inte alltid förstod eller orkade ta in allt som hände.
Jag hade tur. Alla våldsutsatta har inte lika stor tur…
Det jag har beskrivit ovan är eftervåld. Alltså sådant som sker efter man har lämnat en destruktiv relation. 90 % anmäler aldrig våld i nära relation. Det betyder att de allra flesta brottas med liknande scenarier som jag nämnt ovan eller betydligt värre, utan att få samhällets hjälp.
Att leva i eftervåld är som att leva i en parallell värld. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat förstå eller förutse att samhället skulle fungera så dåligt för de allra mest utsatta. Att få samhällets hjälp är en utmaning för de flesta efter att man lämnat. Det finns helt enkelt inga riktlinjer för myndigheter att identifiera och stötta de som lever i eftervåld. Jag hade tur men jag vet många som inte hade det…
Senaste kommentarer