-Ojojoj, HUR ska detta gå! – Dagbok del 14
Så tänkte min kurator, på Kriscentrum för kvinnor, när jag berättade min historia första gången vi sågs. Hon sa det såklart inte då, utan ett år senare när vi hade ett avslutnings-samtal och gjorde en återblick.
Då berättade hon att hon suckat inombords och tänkt:
Ojojoj, HUR ska detta gå? Att det var en omöjlig situation. Att jag var det mest komplicerade fallet som hon stött på. Och att hon under året förundrat sett hur jag betat av motgång efter motgång, som hade fått vem som att bara lägga sig ner och ge upp.
Älskar alla föräldrar sina barn?
Varför har vi inte kommit längre trots alla insatser som görs och trots att alla står på barrikaderna och skriker STOPPA VÅLDET? Och hur kommer det sig att vi inte ser och förstår hur allt hänger ihop? Motstridig lagstiftning är en del. En annan är våra inre bilder av hur våld ser ut och hur föräldrar är.
Alla föräldrar älskar sina barn! Tydligen även de som kränker?
Den som gräver en grop… -Dagbok del 13
Det var påtagligt att han gjorde allt som stod i hans makt att skada mig. Han sa det även rakt ut till mig och till mina närstående. Att han skulle knäcka mig. Att han skulle göra mitt liv till ett helvete. Och det lyckades han med.
I väntan på “Tills döden skiljer oss åt”…
Jag minns tillbaka. Så hjärntvättad jag var. Jag visste att man inte fick skilja sig så jag härdade ut. Tills slut blev döden det viktigaste i äktenskapslöftet. Då blir man fri. Frågan är bara vem som dör först och hur? Man kan dö på så många sätt. Sakta, sakta började jag inse.
Senaste kommentarer