Under flera år fick jag en jul/nyårs-hälsning från min kusin. I stället för att skicka ett julkort så skrev hon ett trevligt brev om det gångna årets stora händelser i deras familj. Barnens framsteg och andra viktiga livshändelser beskrevs med målande ordalag och gjorde att man fick en inblick i vad som händer och pågår i deras familj.
Det var alltid fint att läsa dessa brev men det blev samtidigt en brutal påminnelse om den situation som jag och mina barn befann oss i under samma tid, i eftervåldets kaos. Ibland fick jag lust att skriva ett brev om hur vi hade det, men det hade ju inte varit en lika trevlig läsning. Men OM jag hade skrivit en julhälsning under den tiden när det var som värst då hade det sett ut så här:
”Vi skålade in det nya året i totalt mörker. Jag trodde inte att det kunde bli värre än förra året men det blev det. Ett av barnen vägrade att gå till sin pappa mer under hösten. Inte för att det varit enkelt att få i väg dem på umgänge tidigare, även om det seden ett år tillbaka bara var varannan helg. Men nu totalvägrade hon. Hennes pappa började då stå utanför skolan för att vänta på henne, varvid hon började med att låsa in sig på toaletten. Sedan började hon rymma från skolan så att halva lärarstyrkan fick springa ut och leta efter henne. Det var en fullständig mardröm eftersom de hittade hennes jacka på kajkanten. Men jag fann henne gående längs vägen, oskadd.
Det sista umgänget som jag tvingade henne till slutade med att hon sprang från bilen i motsatt riktning, från sin pappa. Jag fick jaga efter henne och fick fatt i henne men kunde inte släpa in henne till sin pappa, en tolvåring är starkare än vad man tror.
Mitt hjärta gick i tusen bitar och min stress var enorm. Vad händer nu? Hur kommer pappan att reagera? Det blev inte bra. Hoten om vad som skulle hända om inte barnet kom till honom fullständigt haglade in.
Efter denna händelse slutade hon med allt. Och då menar jag allt. Inga kompisar. Ingen skola. Ingenting. Hon låg bara i sin säng och stirrade in i väggen. Ingen mobil, I-Pad eller film-mys med familjen kunde locka ut henne ur sin bubbla. Hon slutade äta. Den enda som kunde få ut henne ur rummet, öppna upp lite och få i sig lite mat var jag, men inte alltid och bara om vi var ensamma hemma. Jag försökte naturligtvis få hjälp. Men BUP tyckte inte att det var så farligt. Brottsofferstödjaren i kommunen förstod vår situation men hade inga mandat att göra något mer än att ställa upp som vittne i den kommande huvudförhandlingen i tingsrätten om vårdnad samt ytterligare reglerat umgänge.
Detta pågick under flera månader. Jag förstod att det var samma uppgivenhets syndrom som man kunde läsa att flyktingbarn kunde få i en hopplös situation för familjen. Men vi fick inget stöd av socialtjänst och skola trots att jag bad om hjälp. Tvärtom så fick pappan hållas. Han fick t.ex diktera villkoren för vilka som skulle vara närvarande på samverkansmöten med skolan och sen dök han inte ens upp på mötena. Jag föreslog att hon kunde byta skola för att bryta dödläget men ingen vågade ta beslut. De hävdade att vi föräldrar måste vara överens om skolbyte eftersom Föräldrabalken var den lagstiftning som gällde. De ville hellre vänta två månader ytterligare för att se vilket beslut som tingsrätten gjorde. Då tänkte jag: ”I vanliga fall så är det sjukt svårt att få ledigt från skolan i en vecka. Nu har hon redan missat en termin och de tycker att två månader till är helt rimligt.”
Till slut så skrev min mamma till utbildningsministern och frågade om det verkligen får gå till på detta sätt? Att ett barn inte får byta skola och att den som skadar en hel familj får bestämma allt över dem? Vi fick svar efter två dagar. Skolplikten gäller över föräldrabalken i lagstiftningens hierarki. Alltså kan inte en förälder obstruera på detta sätt. Då måste skolans huvudman dvs kommunen med dess beslutande organ, skolnämnden fatta det beslut som de anser vara bäst för barnet. När jag väl presenterat e-mailet från utbildningsdepartementet så tog det inte ens två timmar innan de tagit beslut om att förflytta barnet till en annan skola.
Jag var helt utmattad. Varför har de inte koll? Ska inte skola och socialtjänst kunna detta? Hur mycket ska jag, som våldsutsatt, kunna av Sveriges lagstiftning för att få den hjälp som jag och mina barn har rätt till? Tänk om inte min mamma ledsnat på allt och skrivit till ministern?
Efteråt kunde vi konstatera att dottern även slutade växa under denna period. Hela hennes kropp stängde alltså ner av all stress.
Samtidigt pågick flera andra krascher i familjen. Två veckor efter att det första barnet slutat att gå till sin pappa så vägrar nästa barn att gå till dit. Hon orkade inte med hans förhör. Det hade varit storasysters roll att ta dessa förhör tidigare och nu blev det hennes tur. Men hon vägrade att brytas ner för att bli hans nästa marionettdocka och då slutade även hon att gå på umgänge.
Nu återstod bara ett barn och trots att hon bara var sju år så förstod hon, utan att någon sa något, att hon måste gå dit. Hon måste offra sig och gå till sin pappa för att de andra skulle slippa, trots att hon inte heller ville gå dit och verkligen inte mår bra av det.
Chocken när jag läste vårdnadsutredningen kan inte beskrivas. Hur kan man inte förstå hur vi hade det? Varför lyssnade man inte på barnen? Varför tog man hans parti? Kan det ha berott på att hans bror varit andreman i kommunen och tidigare varit ordförande i socialnämnden? Jag inser att jag måste klara detta själv. Jag måste skärpa mitt sinne och lära mig spelets regler. Jag måste lära mig juridik för att ta reda på mina barns rättigheter och kämpa för deras liv.
Dagen innan huvudförhandlingen i tingsrätten blev ett av barnen magsjukt. Jag fick panik. Man kan inte utebli från en förhandling och den måste bli av. Vi orkar inte vänta längre. En av mina föräldrar offrar sig och utsätter sig för risken att bli smittad. Jag isolerar mig och går in i den allvarliga och viktiga uppgiften att förmedla vår situation för domare och nämndemän i tingsrätten som inte har något annat att gå på förutom den i min mening felaktiga bild som familjerätten har presenterat genom sin snedvridna vårdnadsutredning. Jag fick i efterhand veta att i princip alla hans släktingar hade fått följa med och berätta vad de tyckte om mig. Jag visste inte ens att man fick ta med någon och var alltså ensam. Han och hans familj hade fått dubbelt så mycket tid hos familjerätten än vad jag fick, och då hade jag ändå frågat om jag kunde få ytterligare tid eftersom jag inte på långa vägar hade hunnit att berätta om hur vi hade det. Men jag fick till svar att de redan hade fått en bra bild av situationen.
Huvudförhandlingen blev en mardröm. Jag hade ju stämt honom och då är praxis att den som stämmer, för talan först. Vilket innebär att han har fördel av att höra vad jag och min advokat säger och kan sen kommentera eller formulera sig när han för sin talan. Jag har inte samma möjlighet till ”comeback” och det blir aldrig lika trovärdigt om man skulle be att få ytterligare tid att berätta hur det egentligen var.
Min strategi måste bli att tänka igenom vilka argument som Ex kommer att använda emot mig och i stället berätta om dessa situationer med mina ord och förklara bakgrunden som inte sällan är händelser som han framkallat eller förvärrat genom sitt agerande och som i princip alltid varit i eget intresse och aldrig med barnens bästa som fokus.
Min strategi lyckades! Jag ser hur Ex sitter och stryker flera gånger i sina papper när jag berättar om exempel från vårt liv. Och när det är hans tur så har han inte så mycket att komma med men tar ändå mycket tid i anspråk för sina komplicerade förklaringar och ändlösa upprepningar utan egentlig poäng. Och än värre blir det är hans bror kallas fram att vittna. De är av samma sort och tar alla chanser att höras. Brodern får flera tillsägelser av domaren att inte läsa innantill från sitt enorma manuskript som han har tagit med sig och att han ska hålla sig till ämnet. Det går så där.
När det blir avbrott för lunch, dag två, innan slutpläderingen, har jag panik. Tänk om domare och nämndemän inte tror på mig, Jag har hört så mycket ljugande från Ex och hans alla vittnen. Han framstår som en medborgare som aldrig gjort en fluga förnär. Medan jag framstår som en bitch som gör allt för att förhindra barnen från att träffa sin pappa och vårdnadsutredningen kanske inte är direkt emot mig men den är i alla fall inte med mig. Jag såg även att den nuvarande ordföranden i socialnämnden satt i tingssalen. Oklart om hon var där som stöd till familjerättssekreteraren som vittnade eller för att kontrollera att hon sa rätt saker. Troligen så har Ex skrivit till socialchefen och framfört sina åsikter på ett sätt som gör att de håller en oerhört låg profil. Jag känner mig så outsägligt ensam och inmålad i ett hörn.
Men plötsligt kommer jag på att jag har en inspelad sekvens från ett tillfälle när jag ska hämta minsta barnet efter ett umgänge och där han håller fast mig och hindrar mig från att gå därifrån. Jag spelar upp det för min advokat. Man hör hur Ex säger nedlåtande saker om mig och min familj (som han precis har vittnat om att han minsann aldrig har gjort inför barnen). Man hör även hur minsta barnet står bredvid och drar i mig för att få loss mig ur hans grepp och hur hon liksom kvider fram att hon vill att han ska sluta.
Man kan inte bara slänga fram ny bevisning i en svensk förhandling. I polisserier från USA verkar man kunna kasta in ny bevisning i tid och otid men så fungerar det inte här. Men min advokat begär att få ställa några ytterligare frågor innan slutpläderingen. Då tar han upp åter upp tråden kring vad ex redan har vittnat om: Att han minsann aldrig har sagt något ofördelaktigt om mig eller min familj inför barnen. – “Är detta korrekt?” frågar min advokat. -“Ja”, svarar Ex. -“Jaha”, säger min advokat. – “Då kanske du kan förklara den ljudfil som jag precis har fått höra där det tydligt framgår att du säger blablabla och att ert barn står precis bredvid och säger blablabla medan Maria ber om att du ska släppa greppet om henne så att de kan hinna med färjan?” Och ser man på! Han kunde inte förklara det. Touche!
Två veckor fick vi vänta på domen, som blev till min fördel. Jag fick enskild vårdnad men umgänget kvarstår vilket kommer att medföra en stor risk för mig framåt. En ständig oro för att Ex ska anmäla mig för umgängessabotage vilket skulle kunna bli extremt dyrt. Praxis för detta brott är att man får böta 5000 kr per barn och umgängestillfälle, även retroaktivt. Jag vågar inte ens tänka på det eftersom min ekonomi redan är helt kraschad pga alla kostnader för advokat i den segdragna bodelningen och vårdnadstvisten.
Allt detta inträffade det första halvåret. Resten av året blev inte heller en dans på rosor. Eller kanske var det just så det blev. En dans på taggiga rosor, allt efter Ex pipa, eftersom rätten till umgänge innebär att han kan fortsätta att ställa krav och förhindra att barnen får lugn och ro och läka från en barndom i skuggan av en förälder som inte är vuxen sitt uppdrag.”
Så här skulle ett av mina årsbrev från vårt liv se ut. Efter femton år i eftervåld så har jag många fler och minst lika jobbiga berättelser att förmedla. Tyvärr var det inte värsta mitt Ex beteende utan hur lätt myndigheter låter sig manipuleras av en person som är vältalig och levererar floskler som om de vore sanningar. Att leva i skuggan av eftervåldet gör att man till slut bryts ner och då ser det ut som om han trots allt hade rätt. Jag ser det gång på gång.
Jag och mina barn klarade oss. Vi överlevde och nu mår vi bra men det berodde enbart på att jag vägrade ge upp. Att jag förkovrade mig i juridik och till slut kunde använda den kunskapen och göra en juridisk piruett som var att likna vid att spela rysk roulett med mina barns liv, vilket jag kommer att skriva om längre fram. Men jag lyckades och då blev vi äntligen helt fria.
Lev väl/ Maria
Senaste kommentarer